PROLOG

I natt drömde jag om Adrian. Det var en erotisk dröm och besvikelsen över att han inte fanns där på riktigt då jag vaknade var stor. Åtrån han hade väckt hos mej fanns ju kvar. Jag hade gjort vad som helst för att få älska med honom just då. I drömmen hade hans hungriga läppar slukat mina och hans händer hade funnits överallt. Jag vaknade av att jag stönade hans namn då han trängde in i mig. Allt hade känts så riktigt.

Men jag var ensam i stockstugan.
Kanske lika så bra det. Vad hade hänt ifall jag inte hade varit ensam?

Jokke hade kanske bara fått en bekymmersam rynka mellan ögonbrynen och frågat vem Adrian är? Men Benjamin skulle inte ha gett sig tid att fråga något. Han hade varit på mig direkt. Snäst att han vet hur kåt jag är men att jag ska ge fan i att drömma om andra. Som om man kunde bestämma sådant själv. Vem man drömmer om och vilka namn man stönar. Efter att ha levt som jag har levt.

Benjamin skulle säkert ha slagit mig också. Hans oberäkneliga sätt har börjat skrämma mig allt mer. Bland annat därför måste jag få ett nytt liv.

I det nya livet ska jag kunna ge och ta emot äkta kärlek. I det nya livet ska jag ha rätt att njuta av sex. Jag ska inte behöva lyssna på vulgära ord. Inte känna hur oron bygger bo i min mage. Bara för att jag inte vet när Benjamin ska slå mig nästa gång.
Jag tror han hade börjat njuta av det. Att se min rädsla. Så långt hade det gått. Jag hade ingen egen vilja, inget mod, ingen självrespekt. Om Benjamin sa att ingen annan än han skulle vilja ha mig på riktigt så var det så.

Tills jag av en slump träffade Adrian. Hur många gånger hade jag inte innan dess frågat mig varför det blev just Benjamin och jag den där ena kvällen för fem år sedan? Vad såg jag i honom? Vad såg han i mig?
När jag tänker efter inser jag att jag måste ha varit det mest tacksamma offer han kunde komma över. Benjamin behövde någon han kunde bryta ner.

Men kanske också jag själv medvetet letade efter det destruktiva? Det som hade hänt sjutton år tidigare hade redan förstört mitt liv. Vad hade jag längre att förlora? Jag var inte värd något och jag hade lärt mig att sex, det är vad männen vill ha. Då skulle dom också få det. Med besked. Snabbt lärde jag mig hur jag skulle väcka deras åtrå och hur jag skulle spela olika roller. Var jag inte mannens hora så var jag hans madonna, hans gamla fnask eller hans läckra nymfoman. Jag slöt mig inom ett skal, spelade min roll och låtsades att jag njöt i fulla drag.

Jag fejkade orgasmer på löpande band.

Tills dagen då jag fick nog av alltsammans. Då känslan av äckel och avsky, både inför mig själv och inför männen, bara sköljde över mig. Den förnedring jag hade låtit mig utsättas för blev som en böld i min smutsiga kropp. En böld som växte och värkte, som åt upp mig inifrån. Jag stod inte längre ut med att höra dem tilltala mig som de gjorde, känna deras kletande händer överallt, fingrarna och lemmarna som fanns i alla hål. Jag var ett objekt som männen utnyttjade och när de hade fått sina utlösningar ville jag bara spy, men skådespelet fick inte sluta så, jag skulle le och se nöjd ut, sukta och kråma mig, bedyra dem att jag aldrig hade haft så skönt förr.

Jag visste att jag hade kommit till en slutpunkt. Jag skulle gå under ifall jag inte skapade mig ett nytt liv och gjorde upp med mitt förflutna. Jag ville få tillbaka mitt människovärde. Men det kunde inte ske i Lappträsk.

Så kom dagen då jag träffade Adrian. Likt en prinsessa träffar drömprinsen i en saga. Någon som egentligen var för bra för att vara sann fanns där ute. Först i cyberrymden, men sedan mer än på riktigt riktigt. Då äntligen såg jag ljuset i ändan av den långa, mörka tunnel jag befunnit mig i under flera års tid. Adrian var inte som alla andra.

Jag hade nästan tappat tron på att det fanns normala män. Män som hade riktiga känslor. Män som kunde uppföra sig och som visste hur kvinnor ville bli behandlade.

Tack vare Adrian återfick jag lusten att leva och att skriva dagbok, så som jag hade gjort förr, för länge sedan. Då som jag ännu inte hade träffat Benjamin. Mannen som lyckats förstöra nästan fem år av mitt liv. Mannen som fråntog mig den lilla självkänsla jag en gång hade.

Adrian har ingett mig hopp från allra första stund vi böt tankar med varandra. När jag sedan träffade honom på rikitigt föll alla bitar på plats. Han var mannen jag hade saknat i trettiotre år.
Plötsligt bara fanns han där, som en klippa i ett stormigt hav. Jag fick något att klamra mig fast vid.
 

Carita Liljendahls debutroman Horny24 är en erotisk relationsroman som kom ut 2007. Uppdrag Utrotning kom ut 2008 och är en annorlunda kärlekssaga och en fri fortsättning på Horny24.

Läs mera om författaren Carita Liljendahl och Adrian Debutsky på www.debutsky.fi.

OBS! Horny24 är slutsåld och beslut om ny upplaga fattas på basen av efterfrågan.

Uppdrag Utrotning kan beställas via hemsidan www.debutsky.fi.